Dagens text

Vi har hört det sägas att om vi inte är kära kan vi inte komma ihåg hur kärlek känns. Detsamma kan sägas om vansinne: när vi väl befriats från det kan vi glömma hur fullständigt bisarrt vårt vansinniga tänkande kan vara. Men för att vara tacksam för den grad till vilken vi återfått vårt förstånd i Anonyma Narkomaner behöver vi komma ihåg precis hur fullständigt vansinniga vi har varit. Idag kan det vara svårt att föreställa sig att säga någonting så löjligt som: "Kan jag be att få en hjärtattack eller att drabbas av en dödsolycka?" Ingen vid sina sinnens fulla bruk kommer att be om sådana saker. Och det är det som är poängen. I vårt aktiva beroende var vi inte vid våra sinnens fulla bruk. Varje dag som vi levde i vårt beroende uppvaktade vi dödlig sjukdom, förnedring, utnyttjande, utblottning, inlåsning, död genom våld, till och med död genom ren dumhet. I det sammanhanget verkar idén med att be om en hjärtattack eller en dödsolycka inte alls så långsökt. Just så vansinniga har vi varit. Programmet, gemenskapen och vår högre makt - tillsammans har de uträttat ett mirakel. Det andra steget är inte en fåfäng förhoppning - det är verklighet. Genom att känna till den grad av vansinne vi har upplevt kan vi så mycket mer uppskatta den mirakulösa kraft som har återgett oss vårt förstånd hittills. För det är vi verkligt tacksamma.

Bara för idag: Jag ska ägna lite tid åt att minnas hur vansinnig jag var när jag levde i mitt beroende. Sedan ska jag tacka min högre makt för det förstånd som återställts i mitt liv.

Copyright (c) 2012, NA World Service, Inc. All Rights Reserved